fredag 13 april 2012

Te Conozco Mascarita



Igår kväll när jag cyklade hem från danslektionen var jag både lycklig och fundersam. Lycklig som alltid efter dans. Fundersam som alltid efter tal om dans. Ibland, eller ganska ofta, säger folk saker som jag börjar fundera över. Ibland utmynnar det i en analys. Ibland resulterar det i en bloggtext. Och nu tänker jag medan jag skriver..

Jag har fyra uttalanden som jag ska sätta ihop nu. De är liksom på samma tema som jag har skrivit om tidigare.
För det första det här med att "dansa kille/tjej" osv som jag har skrivit om innan. För det andra en kommentar till den texten som jag fick av en danslärare. Hen bytte ut ordet "dansa" mot "gestalta" och menade att det borde betyda samma sak i scenisk dans. Om en elev skulle vilja "dansa kille/tjej" skulle läraren fråga denne "Vilken kille/tjej är det du gestaltar? Vad heter personen? Vad har hen för intressen, värderingar, fysik, osv?".
För det tredje en kommentar till en dansvideo jag lade upp på facebook där Maykel Fonts och Alberto Valdes dansar kubansk rumba med varandra. En som kommenterar nämner en show av Alberto där han dansar i klänning, med extra-inlagd rumpa, och kallar detta för en dragshow.
Och för det fjärde ett uttalande av en dragqueen som påpekat att hen inte klär sig som en kvinna utan som en dragqueen. "I do not impersonate females! How many women do you know who wear seven-inch heels, four-foot wigs, and skintight dresses?"

Nu ska jag sätta ihop dessa uttalanden med salsavärldens praktik:

Den variant av kubansk rumba som dansas i videon är ett spel mellan två personer där den ena ska försöka göra den andra gravid, vilket här kallas att vaccinera, med hjälp av olika små trick. Ett övergrepp skulle kanske vissa vilja kalla detta. Den andra ska hur som helst skydda sig mot vaccinering, men ändå hålla den andres intresse vid liv. Klassiskt beroendeförhållande. Alberto dansade i videon rollen av den som ska skydda sig. Det som i salsavärlden skulle kallas att dansa tjej. När han dansade/gestaltade samma roll senare under kvällen gjorde han det på scen iförd klänning och rumpa med överdrivna proportioner. Då blev det plötsligt en dragshow. Dansade han tjej? Klädde han sig som en kvinna eller som en dragqueen? Eller gestaltade han bara en karaktär?

När jag ser en person som dansar snyggt, som Alberto, eller ett steg som verkar roligt, så vill jag instinktivt lära mig det. Jag brukar under workshops och lektioner ta fasta på vissa saker och försöka härma dem. När jag ser Alberto Valdes föra blir jag helt exalterad och vill röra mig på det sättet. Jag känner det i kroppen och det gör fysiskt ont i mig att inte kunna (som när jag tittar på sytycd ungefär :)). Den lektion jag cyklade hem från igår var i estilo de salsa cubana. Vi var ganska få och dansade utan partner. Tränade på rörelsemönster och sätt att ta stegen. Någon gång under lektionen sade läraren att hen nu skulle visa ett steg för the gentlemen. Enda skillnaden i steget var att en skulle sätta ner hälen istället för tån. Det var snyggt. Jag började göra det nya steget varpå läraren förklarade igen att det var för the gentlemen. Jag svarade att jag tänkte göra det ändå och vi fortsatte lektionen. Jag tänkte inte när jag började göra steget. Jag gjorde det automatiskt, för att min kropp reagerar på det sättet på dans, men jag blev tillrättavisad. Att jag valde att fortsätta göra det var en protest, men det började inte som det. Efterhärmningen skedde automatiskt.

En sak som jag däremot inte kan göra automatiskt: Plocka fram min inre kvinnlighet. Det pratas ofta om att i salsa får kvinnor lov att vara kvinnliga, att vi ska våga visa vår kvinnlighet. Jag tror inte att det finns någon naturlig sådan att visa. Jag tror att allt vi gör är att gestalta. Och i salsan kan vi visa, får vi lov att visa det vi har lärt oss att gestalta, kanske med överdrivna proportioner till och med. Frågan är om vi gestaltar kvinnor eller salseras? Denna überkvinnliga variant av dansare. För hur många kvinnor går runt i höga klackar och glittriga tajta kläder, slänger med håret och spretar med fingrarna? Men när vi gestaltar fel blir vi tillrättavisade och lär oss hur det ska göras rätt. Detta sker ju genom hela livet. En liten pojke som vill gå till dagis i klänning lär sig ganska snabbt att det är fel. Även om detta med att vara fin i klänning är något han lärt sig av omgivningen. Han har bara inte hunnit lära sig att pojkar inte får gestalta "att vara fin" på just det sättet.
Jag tänker att viljan att härma finns hos oss naturligt. Det är genom att härma, testa och återupprepa beteenden vi lär oss att fungera socialt. Under tiden vi härmar får vi också lära oss om vi härmar rätt eller fel, genom ett bestraffning- och belöningssystem. Vi kan anpassa oss till det och vi kan göra motstånd mot det. Men vi kan inte ställa oss utanför det. Vi lär oss exempelvis vad som är ok för kvinnor respektive män. Vad som anses kvinnligt eller manligt. Detta manliga och kvinnliga finns alltså inte naturligt i oss. Min reaktion att härma det dansläraren gjorde, i ren dansiver, borde kanske ha stoppats av min inlärda vetskap om vad som anses kvinnligt. För jag vet ju egentligen.


Summa summarum.. Att dansa vissa danser verkar vara svårt att göra utan att gestalta. Och eftersom kön än så länge har betydelse gestaltar vi kön. Men gestaltningen borde få vara upp till var och en att bestämma. Tyvärr gör vi oftast som Baloo bland aporna, gestaltar det som får oss att passera, att passa in. Nu ska jag aldrig mer skriva ordet gestalta.


4 kommentarer:

  1. Varför inte? Gestalta är ett bra ord. Användbart.

    SvaraRadera
  2. Uppenbarligen, eftersom jag använde det 5 ggr i 5 meningar :)

    SvaraRadera
  3. Väldigt intressanta reflektioner! Jag hoppas att många läser dem!

    SvaraRadera
  4. Tack! Du är nog min flitisgaste läsare :) Men jag hoppas också att många läser, och framförallt att många pratar om det..

    SvaraRadera