måndag 6 februari 2012

Rädd att flyga


Igår började jag på en acroyogakurs. Jag tänkte att det skulle bli fint att kombinera med dansen så småningom. Eller att det åtminstone skulle ge mig bättre kroppsmedvetenhet och styrka. 

En smula nervös var jag, vilket inte blev bättre av att nästan alla i presentationsrundan berättade att de hade "flugit" förr. Jag hade inte ens fattat att vi skulle flyga. Min föreställning var att vi i slutet av kursens 10 gånger kanske skulle kunna stå på händer. Kanske.

Det första vi fick göra var det här..



Jodå. Sen gick vi raskt över till nästa övning..



Och sen fortsatte det med mer avancerade grejer som jag inte hittar bilder på. Jag är ganska glad att jag inte visste detta innan jag gick dit. Men det var var såklart sjukt roligt. Jag kan inte ens föreställa mig var det kommer att sluta. Frivolt, landa på händerna och sen ner i spagat? Och hur ska jag få in det på salsagolvet..? Endorfinerna flödade och jag får samma kickar som på dansgolvet. Det är den där skräckblandade förtjusningen innan man riktigt behärskar något, och den totala lyckan när man, tillsammans med någon annan, upplever det där fysiska och mentala flow'et. Man koncentrerar sig och låter sig ryckas med på samma gång. Jag tror att alla som fastnat för dans har upplevt det. Måste vara bästa meducinen ever. 

Obs, Milla och Eleine som har kursen är mina nya gudar. 

Peace out


fredag 3 februari 2012

Vem ska ha roligt på dansgolvet?






Förra veckan började jag undervisa i en salsakurs som jag tror är ganska unik i sitt slag. Majoriteten av kursdeltagarna bär slöja av olika former. Antalet länder representerade är många. Ingen är man.

Jag försöker tänka mig den här gruppen ute på salsagolvet i Göteborg. De skulle vara de enda med slöja. De skulle utgöra några av relativt få som kan både föra och följa (när de lärt sig det vill säga). De skulle med stor sannolikhet känna sig utanför. De liksom många andra.

Jag får ofta höra att:
Det viktigaste är ju att man har roligt i salsan!!!
Underförstått att jag ska sluta bråka och ifrågasätta allt. Frågan är vem det är som ska ha roligt? Och är inte det viktigaste (ju) att alla känner sig välkomna? Att ingen ska behöva känna sig utsatt även om denne inte passar in i salsanormen? Jag tror inte att alla har roligt i salsan. Jag tror att många inte ens fortsätter dansa salsa, för att de tröttnar, känner sig utanför eller sållas bort redan på nybörjarkursen.

Jag medger att det ryms många olika typer inom salsa-Göteborg vad gäller storlek, ålder, klass och etnicitet. Men majoriteten är relativt smala, relativt unga medelklassvennar. Jag är inget undantag. Vad gäller religiösa uttryck, könsuttryck och sexualitet verkar det också vara ganska smalt.
Jag tänker exempelvis att det finns några icke-heteros på varje danskurs. Men på ta mig tusan varenda kurs jag har varit på (liksom på kongresser och workshops) dras det skämt och yttras kommentarer som förutsätter heterosexualitet. Det verkar ju till och med vara helt accepterat att en man vägrar dansa med en man som följer på en kurs. Är inte det oerhört pinsamt?! Men vem vågar gå emot när alla står och skrattar med? En vill ju inte förstöra stämningen liksom. Eller göra det obekvämt för läraren.
Det förutsätts också en "naturlig" manlighet/kvinnlighet som vi ska locka fram och leva ut. Till och med på kursen som går ut på att "våga vara fula" är målet att vi till slut ska se snygga och kvinnliga ut på dansgolvet. När "killarna släpper oss" och vi får styla.

Så, ska alla, precis alla, ha roligt? I så fall behöver utrymmet breddas. Och kanske kan vi sluta skratta åt danslärarens skämt om att männen inte får svänga på höfterna. Eller mr Fonts skämt om att kvinnor alltid ska hålla "köket" öppet för män. Det är inte roligt!! Och jag vill ha roligt på dansgolvet.

Jag tror att chansen är ganska liten att jag kommer få se två slöjbärande kvinnor föra varandra på ett salsagolv i Göteborg anytime soon. Inshallah.

Hur som helst så har vi väldigt roligt på kursen. Men jag undrar vem som känner sig utanför där. Och varför.