måndag 19 november 2012

Plus gånger Minus blir Plus


Nu ska jag fundera kring Per Herngrens blogginlägg Protest mot det negativa gör det positivt utifrån en händelse igår.


Händelsen: Jag var på en dansworkshop. Eller egentligen var jag på fyra workshops med samma lärare, under två dagar. Upprepade gånger under de här två dagarna bedyrade läraren att han inte var bög. Inte för att någon frågade, stötte på honom eller ens brydde sig, utan bara appropå olika dansmoment som han misstänkte kunde få folk att uppfatta honom som bög. Gissar jag. Det var lite oklart varför han egentligen höll på så där. Men många skrattade med vilket förmodligen uppmuntrade honom att fortsätta. Ingen av oss sade emot. Den fjärde timmen, och jag vet inte vilken kommentar i ordningen, orkade jag inte mer utan valde att gå därifrån. Men jag sade ingenting och gjorde inte heller något väsen av det just då (jag valde den lite mer passiva protestformen att skriva om det i min facebookstatus:)). 

Per skriver i alla fall dagen efter:

Minus gånger minus blir plus. Detta gäller i visa fall även det politiska. Nej mot ett nej förvandlar det första nejet till ja. En protest mot negativitet förvandlar det negativa till det positiva skapandet. Till det etablerade som protesten protesterar mot.
Negativitet som egentligen är ganska maktlöst kan genom andras protester på så sätt få makt. Protester mot exempelvis homofobi ger makt till homofobin.
Det geniala med queer är att det queerar, det negerar inte. Samma gäller hacktivism, performativ feminism, Gandhis ickevåld och andra produktiva interventioner.

Jag tror jag förstår vad han menar. Och jag tror att jag håller med. Min bästa strategi mot sexism och homofobi i dessa sammanhang brukar ju vara att dansa båda de roller som lärs ut. Vilket faktiskt oftast har effekten att några fler i klassen hänger på och slutligen att dansläraren ibland visar båda rollerna för alla. Detta verkar ju både mer positivt, och får större spridning, än att lämna klassen i protest.

MEN... Ibland blir jag bara så himla ledsen och trött av kommentarerna att jag kroknar och inte kan dansa mer. Då ställer jag mig längst bak eller lämnar. Jag vet inte om det ger makt åt homofobin. Jag vill inte tro det. Och jag undrar verkligen om de där kommentarerna och skratten är så himla maktlösa. Men jag vill gärna tro det.


onsdag 8 augusti 2012

Hon dansade en sommar

Den här sommaren har inneburit en hel del dans för mig. Den började med workshops i queersalsa under HBTQ-festivalen tillsammans med fantastiska Peter Csaszti från Queersalsa Stockholm. Egentligen var vi massa olika dansare som hade workshops i olika danser vilket kulminerade i en härlig dansfest på kvällen. Himla fint var det, och så sjukt skönt att dansa bland folk som faktiskt på riktigt inte bryr sig om vem som för eller följer. Förutom att alla ville att jag skulle föra då, vilket ju också är kul:).

Sommaren fortsatte med en intensivkurs i queersalsa på Kvinnofolkhögskolan. Drygt 20 fina deltagare var med och dansade i fyra dagar. Det var dejligt. Nervositet och lycka. Det var också väldigt roligt att inse att det där med att lära sig att både föra och följa hjälper utvecklingen och förståelsen av dansen. Vilket jag iofs alltid misstänkt:). När en vet vad ens partner ska göra är det lättare att lära sig att föra respektive följa denne. Alla lärde sig väldigt snabbt och jag fick hejda mig för att inte gå för fort fram i iver över hur bra alla var! När några av oss den tredje dagen gick ut och dansade "på lokal" var jag stolt, och beskyddande, som en förälder.

Nästa del av danssommaren tillbringades på Kuba. I Havanna närmare bestämt. Nu var det min tur att lära mig nytt. Två timmar danslektioner per dag i drygt 30 graders värme, med en danslärare som inte kräver mindre än blod, svett och tårar. Jag dansade för henne förra sommaren också och fick aldrig mer än ett "mejor" (bättre) som kommentar. I år hade jag jobbat upp mig till några "bien" (bra) och en och annan tumme upp. En får vara nöjd med det. Problemet är att jag måste träna så mycket på egen hand för att verkligen få in det hon lär mig, och jag har varken tid eller plats för det. Så om ni ser mig ute på dansställen i ett hörn dansandes med mig själv så är det antagligen det jag håller på med..

Sista delen: Frankrike. Åh Frankrike.. jag blev upp över öronen förälskad i det landet. Det var första gången jag var där och allt var som en dröm. Jag, L&L bilade från Barcelona till en dansfestival som hölls i en liten by utanför Toulouse. Allt var så franskt och gölligt som ni bara kan tänka er. Pittoresk miljö, charmerande människor och delikatesser i drivor. Och på själva festivalen var alla glada, sjöng och dansade på gatorna. Halleluja! 4 dagar och nätters dansande på kullersten (eller det kanske var asfalt) tar dock på kroppen och efteråt hade jag ont i benhinnorna i en vecka. Men det var det värt!

Så, den här sommaren har det inte gått många dagar utan dans och nu är jag helt och hållet kropp och inte alls hjärna. Vilket märktes idag, första jobbdagen. Ägnade istället mötestiden åt att planera höstens dansande och det ser lovande ut :)

Agua!

fredag 13 april 2012

Te Conozco Mascarita



Igår kväll när jag cyklade hem från danslektionen var jag både lycklig och fundersam. Lycklig som alltid efter dans. Fundersam som alltid efter tal om dans. Ibland, eller ganska ofta, säger folk saker som jag börjar fundera över. Ibland utmynnar det i en analys. Ibland resulterar det i en bloggtext. Och nu tänker jag medan jag skriver..

Jag har fyra uttalanden som jag ska sätta ihop nu. De är liksom på samma tema som jag har skrivit om tidigare.
För det första det här med att "dansa kille/tjej" osv som jag har skrivit om innan. För det andra en kommentar till den texten som jag fick av en danslärare. Hen bytte ut ordet "dansa" mot "gestalta" och menade att det borde betyda samma sak i scenisk dans. Om en elev skulle vilja "dansa kille/tjej" skulle läraren fråga denne "Vilken kille/tjej är det du gestaltar? Vad heter personen? Vad har hen för intressen, värderingar, fysik, osv?".
För det tredje en kommentar till en dansvideo jag lade upp på facebook där Maykel Fonts och Alberto Valdes dansar kubansk rumba med varandra. En som kommenterar nämner en show av Alberto där han dansar i klänning, med extra-inlagd rumpa, och kallar detta för en dragshow.
Och för det fjärde ett uttalande av en dragqueen som påpekat att hen inte klär sig som en kvinna utan som en dragqueen. "I do not impersonate females! How many women do you know who wear seven-inch heels, four-foot wigs, and skintight dresses?"

Nu ska jag sätta ihop dessa uttalanden med salsavärldens praktik:

Den variant av kubansk rumba som dansas i videon är ett spel mellan två personer där den ena ska försöka göra den andra gravid, vilket här kallas att vaccinera, med hjälp av olika små trick. Ett övergrepp skulle kanske vissa vilja kalla detta. Den andra ska hur som helst skydda sig mot vaccinering, men ändå hålla den andres intresse vid liv. Klassiskt beroendeförhållande. Alberto dansade i videon rollen av den som ska skydda sig. Det som i salsavärlden skulle kallas att dansa tjej. När han dansade/gestaltade samma roll senare under kvällen gjorde han det på scen iförd klänning och rumpa med överdrivna proportioner. Då blev det plötsligt en dragshow. Dansade han tjej? Klädde han sig som en kvinna eller som en dragqueen? Eller gestaltade han bara en karaktär?

När jag ser en person som dansar snyggt, som Alberto, eller ett steg som verkar roligt, så vill jag instinktivt lära mig det. Jag brukar under workshops och lektioner ta fasta på vissa saker och försöka härma dem. När jag ser Alberto Valdes föra blir jag helt exalterad och vill röra mig på det sättet. Jag känner det i kroppen och det gör fysiskt ont i mig att inte kunna (som när jag tittar på sytycd ungefär :)). Den lektion jag cyklade hem från igår var i estilo de salsa cubana. Vi var ganska få och dansade utan partner. Tränade på rörelsemönster och sätt att ta stegen. Någon gång under lektionen sade läraren att hen nu skulle visa ett steg för the gentlemen. Enda skillnaden i steget var att en skulle sätta ner hälen istället för tån. Det var snyggt. Jag började göra det nya steget varpå läraren förklarade igen att det var för the gentlemen. Jag svarade att jag tänkte göra det ändå och vi fortsatte lektionen. Jag tänkte inte när jag började göra steget. Jag gjorde det automatiskt, för att min kropp reagerar på det sättet på dans, men jag blev tillrättavisad. Att jag valde att fortsätta göra det var en protest, men det började inte som det. Efterhärmningen skedde automatiskt.

En sak som jag däremot inte kan göra automatiskt: Plocka fram min inre kvinnlighet. Det pratas ofta om att i salsa får kvinnor lov att vara kvinnliga, att vi ska våga visa vår kvinnlighet. Jag tror inte att det finns någon naturlig sådan att visa. Jag tror att allt vi gör är att gestalta. Och i salsan kan vi visa, får vi lov att visa det vi har lärt oss att gestalta, kanske med överdrivna proportioner till och med. Frågan är om vi gestaltar kvinnor eller salseras? Denna überkvinnliga variant av dansare. För hur många kvinnor går runt i höga klackar och glittriga tajta kläder, slänger med håret och spretar med fingrarna? Men när vi gestaltar fel blir vi tillrättavisade och lär oss hur det ska göras rätt. Detta sker ju genom hela livet. En liten pojke som vill gå till dagis i klänning lär sig ganska snabbt att det är fel. Även om detta med att vara fin i klänning är något han lärt sig av omgivningen. Han har bara inte hunnit lära sig att pojkar inte får gestalta "att vara fin" på just det sättet.
Jag tänker att viljan att härma finns hos oss naturligt. Det är genom att härma, testa och återupprepa beteenden vi lär oss att fungera socialt. Under tiden vi härmar får vi också lära oss om vi härmar rätt eller fel, genom ett bestraffning- och belöningssystem. Vi kan anpassa oss till det och vi kan göra motstånd mot det. Men vi kan inte ställa oss utanför det. Vi lär oss exempelvis vad som är ok för kvinnor respektive män. Vad som anses kvinnligt eller manligt. Detta manliga och kvinnliga finns alltså inte naturligt i oss. Min reaktion att härma det dansläraren gjorde, i ren dansiver, borde kanske ha stoppats av min inlärda vetskap om vad som anses kvinnligt. För jag vet ju egentligen.


Summa summarum.. Att dansa vissa danser verkar vara svårt att göra utan att gestalta. Och eftersom kön än så länge har betydelse gestaltar vi kön. Men gestaltningen borde få vara upp till var och en att bestämma. Tyvärr gör vi oftast som Baloo bland aporna, gestaltar det som får oss att passera, att passa in. Nu ska jag aldrig mer skriva ordet gestalta.


tisdag 10 april 2012

Salsa för Nybörjare



Ja, nu har jag tjatat om det här med homofobi och sexism i salsavärlden ett tag. Dags att göra något åt det. Jag tänker mig att vi börjar i liten skala, from scratch, och sen tar över (salsa)världen på längre sikt. Målet är en (salsa)värld där kön, och andra förtrycksgrunder, inte spelar någon som helst roll. Vägen dit kommer mest vara fantastiskt rolig!

En nybörjarkurs i salsa där vi helt enkelt struntar i vem som för och vem som följer. Alla får göra båda delarna. Och alla får dansa med alla. As simple as that. 

A la batalla!! 


Och lite info:
Kostnad: 250 pix
Tid: 21-22 April kl 13-16
Plats: Fürstenbergsgatan 4, Gårda, Göteborg
Anmälan: paula_carlsson@hotmail.com

Och här är länken till fb-eventet om ngn vill ta en titt:
http://www.facebook.com/#!/events/324556227604468/

måndag 6 februari 2012

Rädd att flyga


Igår började jag på en acroyogakurs. Jag tänkte att det skulle bli fint att kombinera med dansen så småningom. Eller att det åtminstone skulle ge mig bättre kroppsmedvetenhet och styrka. 

En smula nervös var jag, vilket inte blev bättre av att nästan alla i presentationsrundan berättade att de hade "flugit" förr. Jag hade inte ens fattat att vi skulle flyga. Min föreställning var att vi i slutet av kursens 10 gånger kanske skulle kunna stå på händer. Kanske.

Det första vi fick göra var det här..



Jodå. Sen gick vi raskt över till nästa övning..



Och sen fortsatte det med mer avancerade grejer som jag inte hittar bilder på. Jag är ganska glad att jag inte visste detta innan jag gick dit. Men det var var såklart sjukt roligt. Jag kan inte ens föreställa mig var det kommer att sluta. Frivolt, landa på händerna och sen ner i spagat? Och hur ska jag få in det på salsagolvet..? Endorfinerna flödade och jag får samma kickar som på dansgolvet. Det är den där skräckblandade förtjusningen innan man riktigt behärskar något, och den totala lyckan när man, tillsammans med någon annan, upplever det där fysiska och mentala flow'et. Man koncentrerar sig och låter sig ryckas med på samma gång. Jag tror att alla som fastnat för dans har upplevt det. Måste vara bästa meducinen ever. 

Obs, Milla och Eleine som har kursen är mina nya gudar. 

Peace out


fredag 3 februari 2012

Vem ska ha roligt på dansgolvet?






Förra veckan började jag undervisa i en salsakurs som jag tror är ganska unik i sitt slag. Majoriteten av kursdeltagarna bär slöja av olika former. Antalet länder representerade är många. Ingen är man.

Jag försöker tänka mig den här gruppen ute på salsagolvet i Göteborg. De skulle vara de enda med slöja. De skulle utgöra några av relativt få som kan både föra och följa (när de lärt sig det vill säga). De skulle med stor sannolikhet känna sig utanför. De liksom många andra.

Jag får ofta höra att:
Det viktigaste är ju att man har roligt i salsan!!!
Underförstått att jag ska sluta bråka och ifrågasätta allt. Frågan är vem det är som ska ha roligt? Och är inte det viktigaste (ju) att alla känner sig välkomna? Att ingen ska behöva känna sig utsatt även om denne inte passar in i salsanormen? Jag tror inte att alla har roligt i salsan. Jag tror att många inte ens fortsätter dansa salsa, för att de tröttnar, känner sig utanför eller sållas bort redan på nybörjarkursen.

Jag medger att det ryms många olika typer inom salsa-Göteborg vad gäller storlek, ålder, klass och etnicitet. Men majoriteten är relativt smala, relativt unga medelklassvennar. Jag är inget undantag. Vad gäller religiösa uttryck, könsuttryck och sexualitet verkar det också vara ganska smalt.
Jag tänker exempelvis att det finns några icke-heteros på varje danskurs. Men på ta mig tusan varenda kurs jag har varit på (liksom på kongresser och workshops) dras det skämt och yttras kommentarer som förutsätter heterosexualitet. Det verkar ju till och med vara helt accepterat att en man vägrar dansa med en man som följer på en kurs. Är inte det oerhört pinsamt?! Men vem vågar gå emot när alla står och skrattar med? En vill ju inte förstöra stämningen liksom. Eller göra det obekvämt för läraren.
Det förutsätts också en "naturlig" manlighet/kvinnlighet som vi ska locka fram och leva ut. Till och med på kursen som går ut på att "våga vara fula" är målet att vi till slut ska se snygga och kvinnliga ut på dansgolvet. När "killarna släpper oss" och vi får styla.

Så, ska alla, precis alla, ha roligt? I så fall behöver utrymmet breddas. Och kanske kan vi sluta skratta åt danslärarens skämt om att männen inte får svänga på höfterna. Eller mr Fonts skämt om att kvinnor alltid ska hålla "köket" öppet för män. Det är inte roligt!! Och jag vill ha roligt på dansgolvet.

Jag tror att chansen är ganska liten att jag kommer få se två slöjbärande kvinnor föra varandra på ett salsagolv i Göteborg anytime soon. Inshallah.

Hur som helst så har vi väldigt roligt på kursen. Men jag undrar vem som känner sig utanför där. Och varför.

måndag 16 januari 2012

Drömmen om Kuba(ner)


Innan jul skrev jag en hemtenta där jag analyserade den kubanska salsavärlden i Göteborg/Norden. Jag använde mig bland annat av Lena Sawyers analys av den afrikanska dansvärlden i Stockholm, i antologin Feministiska interventioner. Här kommer en omarbetning av min text... Håll till godo!

I höstas figurerade en förfrågan på facebook om att medverka i ett program för danska TV2. Programmet beskrevs bland annat med följande citat: 
TV2 søger eventyrlystne kvinder til et nyt dokumentar program om salsa, kærlighed og cubanske mænd.

Nu er vi i gang med at producere en ny sæson med et helt nyt tema - nemlig kærlighed på tværs af landegrænser og kulturer.
De to kvinder vil rejse ud i verden for at møde kærlighedens forunderlige verden. På Cuba vil de undersøge, hvad det er ved salsaen, der får de danske kvinder til at blomstre op. Samtidig vil de se på, hvad det er, de cubanske mænd kan, som de danske mænd ikke kan, og hvorfor nordiske kvinder tager til Cuba for at holde ferie og danse.

Oven i det, får du din helt egen cubanske dansepartner, som du skal betale drikkepenge til. Beløbet skal være mellem 50-70 euro, og du betaler ud fra egen vurdering af, hvor god du syntes din dansepartner har været under forløbet.

Det finns så mycket att säga om detta. Att kvinnorna som medverkar förväntas hitta kärleken på dessa två veckor är kanske det minst intressanta. Men det framgår tydligt att det är män de ska bli kära i och ingenting annat. Flator göra sig icke besvär. Inte heller icke-nordiska kvinnor. Anyhow..

Kuba är ett fattigt land. Det är dessutom en diktatur där medborgarnas fysiska frihet är starkt begränsad. För många är enda sättet att få lämna landet att gifta sig med någon från ett annat land. Trots dess demokratiska brister finns en romantisering av landet, folket och dess kultur, som ofta klumpas ihop i ett enda fenomen, och som är starkt färgad av föreställningar om "fattiga men lyckliga kollektiv som överlever den torftiga vardagen med hjälp av dans och musik". När vi talar om Kuba talar vi utifrån olika diskurser. En är politisk och starkt förknippad med (den vite) Castro och revolutionen. En annan är kulturell och förknippad med landets svarta befolkning. När slavar kom till Kuba från Afrika tog dessa med sig ursprunget till den dans och musik som säljs som kubansk kultur idag. ”Autenticitet” används ofta som ett begrepp för att sälja afroinfluerade kulturer. Vi konsumerar Den Andres traditioner och kultur för att tillfredsställa vår egen rasifierade längtan efter något exotiskt och annorlunda. 


I texten ovan efterlyses äventyrslystna kvinnor till ett program om salsa, kärlek och kubanska män. Det ska handla om kärlek över gränserna och en förändring av jaget utlovas. Något i salsan  får de vita kvinnorna att blomstra upp. Kvinnorna i programmet ska även få se vad det är de kubanska männen kan som inte de danska männen kan. Förutom danslektioner och halvpension får kvinnorna sig tilldelade varsin kubansk danspartner som de förväntas  både ge dricks och förälska sig i. De får dock själva bestämma ungefär hur mycket dricks utefter hur de tycker att danspartnern har skött sig. Smakfullt.

Med kubanernas afrikanska arv kommer alltså föreställningar om autenticitet men också om sexualitet och ras. Vad är det de kubanska männen kan som inte de danska männen kan? Sawyer skriver om hur koloniala rasifierade föreställningar om Europeers sexualitet som kontrollerad och moraliskt respektfull, ställts mot Afrikaners omåttliga och naturliga sexualitet. Detta som ett sätt att kontrollera vita kvinnors femininitet, samt genom att hindra dessa kvinnor från umgänge med icke-vita män ”bevara den patriarkala och nationella makten”.

Alltså, vita kvinnor som ligger med svarta män hotar de vita männens makt.

Att utmana denna kontroll genom att ingå relationer med icke-vita män kan vara ett sätt (inte nödvändigtvis medvetet) för vita kvinnor att ifrågasätta och utmana kontrollen av deras sexualitet. Det kan då verka logiskt att använda, eller lockas av, säljande uttryck som ”äventyrslystna kvinnor”, som i citatet ovan.  

En göteborgsbloggare som skriver om klubbar och nattliv råkade en kväll hamna på en salsaklubb.  Några citat från hans rapportering lyder: 
De som regerar salsahimlen i Göteborg, Sverige, Världen är kubanska män /.../ De vet sin särart, och vet att hushålla med den. För att dansa med en kuban är tydligen något alldeles extra har jag fått höra.” 
”Jag har aldrig känt mig mer vit än jag gör denna kväll.” 
”Och ändå är han bara tredjesorteringen av dansörer som lystna fruntimmer vill dansa med.” 
”Det är upp-och-ned-vända världen. Männen är kungar på dansgolvet: Högst upp står fattiga kubaner i exil och längst ned i hierarkin står jag.” 

Alltså:
Att inte kunna dansa är att vara vit. 
Att fattiga kubanska män i exil har mer makt än vita svenska män är upp-och-ner-vända världen. 
Kvinnor som vill dansa med kubanska män är ”lystna fruntimmer”.

Intressant...


Ett sätt att priviligera vithet i det svenska samhället är att neka icke-vita män tillträde till centralt belägna klubbar. Så det är inte konstigt att bloggaren beskriver fenomenet att kubanska (svarta) män är kungar på en hipp, respekterad och central klubb i Göteborg som upp-och-ner-vända världen. En annan intressant aspekt som Sawyer tar upp är vad som händer med kvinnornas vithet i dessa sammanhang. Hon menar att de där riskerar att ”förlora sina vita privilegier.” Att utmana kontrollen av sexualiteten och ge sig i kast med icke-vita män är en överträdelse som kräver bestraffning och disciplinering. Den kvinnliga sexualiteten kontrolleras inte bara som sådan, utan även i relation till rasideologier. Kvinnorna ses som misslyckade (heterosexuella) vita kvinnor. De förlorar i respektabilitet i förhållande till andra vita kvinnor. De blir, som bloggaren uttrycker det, ”lystna fruntimmer”.

Det finns som sagt mycket att säga om detta, och detta blev kanske tidernas längsta blogg-inlägg :). Men kontentan är att i dessa "rum" händer saker med bland annat kön, sexualitet och vithet som har med koloniala föreställningar om ras att göra. Kanske blir det en uppsats om detta någon gång i framtiden..


Hasta la vista!