måndag 16 januari 2012

Drömmen om Kuba(ner)


Innan jul skrev jag en hemtenta där jag analyserade den kubanska salsavärlden i Göteborg/Norden. Jag använde mig bland annat av Lena Sawyers analys av den afrikanska dansvärlden i Stockholm, i antologin Feministiska interventioner. Här kommer en omarbetning av min text... Håll till godo!

I höstas figurerade en förfrågan på facebook om att medverka i ett program för danska TV2. Programmet beskrevs bland annat med följande citat: 
TV2 søger eventyrlystne kvinder til et nyt dokumentar program om salsa, kærlighed og cubanske mænd.

Nu er vi i gang med at producere en ny sæson med et helt nyt tema - nemlig kærlighed på tværs af landegrænser og kulturer.
De to kvinder vil rejse ud i verden for at møde kærlighedens forunderlige verden. På Cuba vil de undersøge, hvad det er ved salsaen, der får de danske kvinder til at blomstre op. Samtidig vil de se på, hvad det er, de cubanske mænd kan, som de danske mænd ikke kan, og hvorfor nordiske kvinder tager til Cuba for at holde ferie og danse.

Oven i det, får du din helt egen cubanske dansepartner, som du skal betale drikkepenge til. Beløbet skal være mellem 50-70 euro, og du betaler ud fra egen vurdering af, hvor god du syntes din dansepartner har været under forløbet.

Det finns så mycket att säga om detta. Att kvinnorna som medverkar förväntas hitta kärleken på dessa två veckor är kanske det minst intressanta. Men det framgår tydligt att det är män de ska bli kära i och ingenting annat. Flator göra sig icke besvär. Inte heller icke-nordiska kvinnor. Anyhow..

Kuba är ett fattigt land. Det är dessutom en diktatur där medborgarnas fysiska frihet är starkt begränsad. För många är enda sättet att få lämna landet att gifta sig med någon från ett annat land. Trots dess demokratiska brister finns en romantisering av landet, folket och dess kultur, som ofta klumpas ihop i ett enda fenomen, och som är starkt färgad av föreställningar om "fattiga men lyckliga kollektiv som överlever den torftiga vardagen med hjälp av dans och musik". När vi talar om Kuba talar vi utifrån olika diskurser. En är politisk och starkt förknippad med (den vite) Castro och revolutionen. En annan är kulturell och förknippad med landets svarta befolkning. När slavar kom till Kuba från Afrika tog dessa med sig ursprunget till den dans och musik som säljs som kubansk kultur idag. ”Autenticitet” används ofta som ett begrepp för att sälja afroinfluerade kulturer. Vi konsumerar Den Andres traditioner och kultur för att tillfredsställa vår egen rasifierade längtan efter något exotiskt och annorlunda. 


I texten ovan efterlyses äventyrslystna kvinnor till ett program om salsa, kärlek och kubanska män. Det ska handla om kärlek över gränserna och en förändring av jaget utlovas. Något i salsan  får de vita kvinnorna att blomstra upp. Kvinnorna i programmet ska även få se vad det är de kubanska männen kan som inte de danska männen kan. Förutom danslektioner och halvpension får kvinnorna sig tilldelade varsin kubansk danspartner som de förväntas  både ge dricks och förälska sig i. De får dock själva bestämma ungefär hur mycket dricks utefter hur de tycker att danspartnern har skött sig. Smakfullt.

Med kubanernas afrikanska arv kommer alltså föreställningar om autenticitet men också om sexualitet och ras. Vad är det de kubanska männen kan som inte de danska männen kan? Sawyer skriver om hur koloniala rasifierade föreställningar om Europeers sexualitet som kontrollerad och moraliskt respektfull, ställts mot Afrikaners omåttliga och naturliga sexualitet. Detta som ett sätt att kontrollera vita kvinnors femininitet, samt genom att hindra dessa kvinnor från umgänge med icke-vita män ”bevara den patriarkala och nationella makten”.

Alltså, vita kvinnor som ligger med svarta män hotar de vita männens makt.

Att utmana denna kontroll genom att ingå relationer med icke-vita män kan vara ett sätt (inte nödvändigtvis medvetet) för vita kvinnor att ifrågasätta och utmana kontrollen av deras sexualitet. Det kan då verka logiskt att använda, eller lockas av, säljande uttryck som ”äventyrslystna kvinnor”, som i citatet ovan.  

En göteborgsbloggare som skriver om klubbar och nattliv råkade en kväll hamna på en salsaklubb.  Några citat från hans rapportering lyder: 
De som regerar salsahimlen i Göteborg, Sverige, Världen är kubanska män /.../ De vet sin särart, och vet att hushålla med den. För att dansa med en kuban är tydligen något alldeles extra har jag fått höra.” 
”Jag har aldrig känt mig mer vit än jag gör denna kväll.” 
”Och ändå är han bara tredjesorteringen av dansörer som lystna fruntimmer vill dansa med.” 
”Det är upp-och-ned-vända världen. Männen är kungar på dansgolvet: Högst upp står fattiga kubaner i exil och längst ned i hierarkin står jag.” 

Alltså:
Att inte kunna dansa är att vara vit. 
Att fattiga kubanska män i exil har mer makt än vita svenska män är upp-och-ner-vända världen. 
Kvinnor som vill dansa med kubanska män är ”lystna fruntimmer”.

Intressant...


Ett sätt att priviligera vithet i det svenska samhället är att neka icke-vita män tillträde till centralt belägna klubbar. Så det är inte konstigt att bloggaren beskriver fenomenet att kubanska (svarta) män är kungar på en hipp, respekterad och central klubb i Göteborg som upp-och-ner-vända världen. En annan intressant aspekt som Sawyer tar upp är vad som händer med kvinnornas vithet i dessa sammanhang. Hon menar att de där riskerar att ”förlora sina vita privilegier.” Att utmana kontrollen av sexualiteten och ge sig i kast med icke-vita män är en överträdelse som kräver bestraffning och disciplinering. Den kvinnliga sexualiteten kontrolleras inte bara som sådan, utan även i relation till rasideologier. Kvinnorna ses som misslyckade (heterosexuella) vita kvinnor. De förlorar i respektabilitet i förhållande till andra vita kvinnor. De blir, som bloggaren uttrycker det, ”lystna fruntimmer”.

Det finns som sagt mycket att säga om detta, och detta blev kanske tidernas längsta blogg-inlägg :). Men kontentan är att i dessa "rum" händer saker med bland annat kön, sexualitet och vithet som har med koloniala föreställningar om ras att göra. Kanske blir det en uppsats om detta någon gång i framtiden..


Hasta la vista!
 
 

lördag 14 januari 2012

Tourettes i Salsavärlden.


Salsavärlden lider av könsdikotomi-tourettes. Jag tror, på riktigt, att orden tjej och kille används mer här än någon annanstans. Det verkar vara absolut nödvändigt för hela vår förståelse av dansen att använda dessa prefix framför precis allt! Steg, styling, skor, armar, rörelser.. Det går även att "dansa kille" eller "dansa tjej". Vad betyder det egentligen? Rent språkligt är det en tveksam formulering förstås, men här betyder det helt enkelt "att föra" respektive "att följa" om personen förmodas tillhöra, för denna uppgift, fel kön. Fortsatt har jag även fått höra "idag är Paula kille" på en kurs. Dansläraren kände sig tvingad att köna om mig för att det inte skulle uppstå total förvirring i kursen när jag, som ser ut som en kvinna, skulle föra. Det är iofs fint att en kan byta könstillhörighet så där lite från dag till annan, men nu var det tyvärr inte på mitt eget initiativ. En kvinna på kursen kommenterade dessutom att det kändes "liksom spegelvänt" att dansa med mig. Men hur då spegelvänt!!??

Det enda som är positivt med det här tourettes-syndromet (och det säger jag i skenet av nyord-debatten där det oerhört nyskapande och fräscha ordet "tjejsamla" kom med på listan) är att det inte finns en norm som antas vara manlig och att det avvikande får prefixet "tjej" framför sig. Nej, här är det lika viktigt att betona killsteg som tjejsteg. Men det beror nog snarare på en gay-noja än ett jämställdhetstänkande. Det är viktigt att betona att en man inte ägnar sig åt tjejgrejen. Jag vet också att personer som ofta dansar med någon av samma kön misstänks vara homosexuell. Eller vänta... Det gäller nog bara "Kvinnor som för" och "Män som följer" förresten.

Jag vägrar att använda orden kille och tjej i salsasammanhang. Vilket ofta leder till förvirring och säkert också irritation när jag själv har kurser. Ibland tänker jag att jag ska anpassa mig efter rådande normer för att förenkla det hela, men oftare vill jag bara skrika att NEJ DU BLIR INTE HOMOGAY BARA FÖR ATT DU BÖRJAR MED HÖGER FOT PÅ ETTAN (I wish!)! Det skulle ju vara lite otrevligt förstås. Så jag säger bara lugnt att det inte spelar någon roll, att om du vill föra så gör du si, och om du vill följa så gör du så. Om du vill röra på höfterna när du dansar så gör det, annars låt bli!

Varför är vi så besatta av att dela in danselementen efter kön? Är förande och följande en så stark spegling av våra könsroller att vi måste hålla oss till dem för att inte uppfattas som omanliga eller okvinnliga? Vad händer med de personer som bryter mot detta? Blir de straffade? Eller är vi bara rädda för att bli det?

Jag funderar vidare på detta och ser fram emot sommarens queersalsakurs! Kanske blir det en redan under våren..

Adelante!

fredag 13 januari 2012

Vår värld


Angående det där avslöjandet om pojklagstränaren som använder sexistiska metaforer för att lära 14-åriga killar att hata kvinnor.. nej förlåt, jag menar.. spela innebandy: Det gör mig så fruktansvärt arg och ledsen. Men mest gör det mig faktiskt rädd.
I höstas satt jag en tidig morgon på spårvagnen. Två barn i 10-årsåldern satt och pratade med varandra. Jag lyssnade inte på vad de sade, förrän jag hörde pojken säga att tjejer skulle stå vid spisen! Det är ju uppenbart att han inte har hittat på det själv. Det enda barn vet om spisar är väl möjligtvis att man inte får stå vid dem alls.
För några veckor sedan stod jag och väntade på spårvagnen utanför jobbet. Två tonårskillar, typ 14, stod på hållplatsen och jag hörde dem prata. De kommenterade att det bara jobbade kvinnor på min arbetsplats, och jag blev först lite glad över att de kände till det. Sedan sade den ena att det var en feministskola. Gött, tänkte jag. Grabbarna känner till även det, vi är ju kända! Sen kom det jag kanske borde väntat. Feministerna som jobbade där var jävla fittor. Och ur dessa små pojkar vällde ett hat som gjorde mig helt förstummad. De var så oerhört provocerade av att det fanns en hel arbetsplats med feminister.

Hade det varit vuxna män hade jag inte blivit förvånad. Arg och ledsen, men inte förvånad. Men så unga och redan.. Men det är väl patriarkatet i ett nötskal. Vi lär oss från barnsben att hata kvinnor. Jepp.

Hur som helst så kommenterade en bekant till mig artikeln med "det säger en del om vilken värld vissa lever i...". Vilken värld är det vissa lever i? Lever vi i olika världar? Jag önskar verkligen, verkligen att jag inte behövde leva i samma värld som den där innebandytränaren. Men jag gör tyvärr det. 


Det här är mitt första blogg-inlägg ever så jag kan ju även passa på att säga att min värld även består av fina människor och mycket dans! Och en hel del annat.


Chau och på återseende!