Vår värld

Angående det där avslöjandet om pojklagstränaren som använder sexistiska metaforer för att lära 14-åriga killar att hata kvinnor.. nej förlåt, jag menar.. spela innebandy: Det gör mig så fruktansvärt arg och ledsen. Men mest gör det mig faktiskt rädd.
I höstas satt jag en tidig morgon på spårvagnen. Två barn i 10-årsåldern satt och pratade med varandra. Jag lyssnade inte på vad de sade, förrän jag hörde pojken säga att tjejer skulle stå vid spisen! Det är ju uppenbart att han inte har hittat på det själv. Det enda barn vet om spisar är väl möjligtvis att man inte får stå vid dem alls.
För några veckor sedan stod jag och väntade på spårvagnen utanför jobbet. Två tonårskillar, typ 14, stod på hållplatsen och jag hörde dem prata. De kommenterade att det bara jobbade kvinnor på min arbetsplats, och jag blev först lite glad över att de kände till det. Sedan sade den ena att det var en feministskola. Gött, tänkte jag. Grabbarna känner till även det, vi är ju kända! Sen kom det jag kanske borde väntat. Feministerna som jobbade där var jävla fittor. Och ur dessa små pojkar vällde ett hat som gjorde mig helt förstummad. De var så oerhört provocerade av att det fanns en hel arbetsplats med feminister.

Hade det varit vuxna män hade jag inte blivit förvånad. Arg och ledsen, men inte förvånad. Men så unga och redan.. Men det är väl patriarkatet i ett nötskal. Vi lär oss från barnsben att hata kvinnor. Jepp.

Hur som helst så kommenterade en bekant till mig artikeln med "det säger en del om vilken värld vissa lever i...". Vilken värld är det vissa lever i? Lever vi i olika världar? Jag önskar verkligen, verkligen att jag inte behövde leva i samma värld som den där innebandytränaren. Men jag gör tyvärr det. 


Det här är mitt första blogg-inlägg ever så jag kan ju även passa på att säga att min värld även består av fina människor och mycket dans! Och en hel del annat.


Chau och på återseende!