Drömmen om Kuba(ner)

Innan jul skrev jag en hemtenta där jag analyserade den kubanska salsavärlden i Göteborg/Norden. Jag använde mig bland annat av Lena Sawyers analys av den afrikanska dansvärlden i Stockholm, i antologin Feministiska interventioner. Här kommer en omarbetning av min text... Håll till godo!

I höstas figurerade en förfrågan på facebook om att medverka i ett program för danska TV2. Programmet beskrevs bland annat med följande citat: 

TV2 søger eventyrlystne kvinder til et nyt dokumentar program om salsa, kærlighed og cubanske mænd.

Nu er vi i gang med at producere en ny sæson med et helt nyt tema - nemlig kærlighed på tværs af landegrænser og kulturer.
De to kvinder vil rejse ud i verden for at møde kærlighedens forunderlige verden. På Cuba vil de undersøge, hvad det er ved salsaen, der får de danske kvinder til at blomstre op. Samtidig vil de se på, hvad det er, de cubanske mænd kan, som de danske mænd ikke kan, og hvorfor nordiske kvinder tager til Cuba for at holde ferie og danse.

Oven i det, får du din helt egen cubanske dansepartner, som du skal betale drikkepenge til. Beløbet skal være mellem 50-70 euro, og du betaler ud fra egen vurdering af, hvor god du syntes din dansepartner har været under forløbet.

Det finns så mycket att säga om detta. Att kvinnorna som medverkar förväntas hitta kärleken på dessa två veckor är kanske det minst intressanta. Men det framgår tydligt att det är män de ska bli kära i och ingenting annat. Flator göra sig icke besvär. Inte heller icke-nordiska kvinnor. Anyhow..

Kuba är ett fattigt land. Det är dessutom en diktatur där medborgarnas fysiska frihet är starkt begränsad. För många är enda sättet att få lämna landet att gifta sig med någon från ett annat land. Trots dess demokratiska brister finns en romantisering av landet, folket och dess kultur, som ofta klumpas ihop i ett enda fenomen, och som är starkt färgad av föreställningar om "fattiga men lyckliga kollektiv som överlever den torftiga vardagen med hjälp av dans och musik". När vi talar om Kuba talar vi utifrån olika diskurser. En är politisk och starkt förknippad med (den vite) Castro och revolutionen. En annan är kulturell och förknippad med landets svarta befolkning. När slavar kom till Kuba från Afrika tog dessa med sig ursprunget till den dans och musik som säljs som kubansk kultur idag. ”Autenticitet” används ofta som ett begrepp för att sälja afroinfluerade kulturer. Vi konsumerar Den Andres traditioner och kultur för att tillfredsställa vår egen rasifierade längtan efter något exotiskt och annorlunda. 

I texten ovan efterlyses äventyrslystna kvinnor till ett program om salsa, kärlek och kubanska män. Det ska handla om kärlek över gränserna och en förändring av jaget utlovas. Något i salsan  får de vita kvinnorna att blomstra upp. Kvinnorna i programmet ska även få se vad det är de kubanska männen kan som inte de danska männen kan. Förutom danslektioner och halvpension får kvinnorna sig tilldelade varsin kubansk danspartner som de förväntas  både ge dricks och förälska sig i. De får dock själva bestämma ungefär hur mycket dricks utefter hur de tycker att danspartnern har skött sig. Smakfullt.

Med kubanernas afrikanska arv kommer alltså föreställningar om autenticitet men också om sexualitet och ras. Vad är det de kubanska männen kan som inte de danska männen kan? Sawyer skriver om hur koloniala rasifierade föreställningar om Europeers sexualitet som kontrollerad och moraliskt respektfull, ställts mot Afrikaners omåttliga och naturliga sexualitet. Detta som ett sätt att kontrollera vita kvinnors femininitet, samt genom att hindra dessa kvinnor från umgänge med icke-vita män ”bevara den patriarkala och nationella makten”.

Alltså, vita kvinnor som ligger med svarta män hotar de vita männens makt.

Att utmana denna kontroll genom att ingå relationer med icke-vita män kan vara ett sätt (inte nödvändigtvis medvetet) för vita kvinnor att ifrågasätta och utmana kontrollen av deras sexualitet. Det kan då verka logiskt att använda, eller lockas av, säljande uttryck som ”äventyrslystna kvinnor”, som i citatet ovan.  

En göteborgsbloggare som skriver om klubbar och nattliv råkade en kväll hamna på en salsaklubb.  Några citat från hans rapportering lyder: 
”De som regerar salsahimlen i Göteborg, Sverige, Världen är kubanska män /.../ De vet sin särart, och vet att hushålla med den. För att dansa med en kuban är tydligen något alldeles extra har jag fått höra.” 
”Jag har aldrig känt mig mer vit än jag gör denna kväll.” 
”Och ändå är han bara tredjesorteringen av dansörer som lystna fruntimmer vill dansa med.” 
”Det är upp-och-ned-vända världen. Männen är kungar på dansgolvet: Högst upp står fattiga kubaner i exil och längst ned i hierarkin står jag.” 

Alltså:

Att inte kunna dansa är att vara vit. 

Att fattiga kubanska män i exil har mer makt än vita svenska män är upp-och-ner-vända världen. 

Kvinnor som vill dansa med kubanska män är ”lystna fruntimmer”.

Intressant...

Ett sätt att priviligera vithet i det svenska samhället är att neka icke-vita män tillträde till centralt belägna klubbar. Så det är inte konstigt att bloggaren beskriver fenomenet att kubanska (svarta) män är kungar på en hipp, respekterad och central klubb i Göteborg som upp-och-ner-vända världen. En annan intressant aspekt som Sawyer tar upp är vad som händer med kvinnornas vithet i dessa sammanhang. Hon menar att de där riskerar att ”förlora sina vita privilegier.” Att utmana kontrollen av sexualiteten och ge sig i kast med icke-vita män är en överträdelse som kräver bestraffning och disciplinering. Den kvinnliga sexualiteten kontrolleras inte bara som sådan, utan även i relation till rasideologier. Kvinnorna ses som misslyckade (heterosexuella) vita kvinnor. De förlorar i respektabilitet i förhållande till andra vita kvinnor. De blir, som bloggaren uttrycker det, ”lystna fruntimmer”.

Det finns som sagt mycket att säga om detta, och detta blev kanske tidernas längsta blogg-inlägg :). Men kontentan är att i dessa "rum" händer saker med bland annat kön, sexualitet och vithet som har med koloniala föreställningar om ras att göra. Kanske blir det en uppsats om detta någon gång i framtiden..


Hasta la vista!